När jag arbetade som kock på ”den goda glada danskrogen” Frimis” i Örebro på 80-talet lyssnade jag oerhört mycket på radio, både i köket när vi städade efter att vi hade gjort vårt svettiga pass med Sjötunga Walewska, plankstek, pepparstek och oxfile provencale, men framförallt lyssnade jag hemma i föräldrahemmet norr om Örebro. Min stereo var relativt ny då, jag hade ett par bra lurar och det var nattradion som gällde. När signaturen till Stjärnornas musik, som nattradion på den tiden hette, började efter Ekot vid midnatt då började natten på allvar för mig. Jag hade alltid ett oinspelat kassettband laddat och record/play/paus var intryckt. Jag var redo att spela in, all night long. Jag har förstås många av de banden kvar.
En natt 1986, då jag var 19 år, strömmade tonerna från en flygel från mixerbordet i Radiohuset på Gärdet, via Kaknästornet och genom den mörka natten och ända fram till min mottagare där jag satt i Örebro ensam med mina lurar. Ljudvågorna träffade mina trumhinnor som började vibrera skönare än någonsin. Efter några takter började trummorna och sen anslöt hela bandet och jag tänkte, wow, vilken låt. Det var så jag upptäckte låten The way it is med Bruce Hornsby and the Range. Det hände då och då att det kom ett par guldkorn på nätterna, men det här var något utöver det vanliga. Bandets sound tilltalade mig starkt. The way it is blev bandets stora hit och genombrott. Etta i USA på Billboards Hot 100.
Många som är äldre än jag är pratar ibland om att de lyssnade på Radio Luxenburg i sin ungdom och upptäckte alla 60-talsartisterna på så vis.
Jag upptäckte många grupper och artister på liknande sätt, via klassiska Stjärnornas musik i dåvarande P3. Favoritpresentatören var Niklas Lindblad och producenterna Dick Blomberg och Kerstin Berendz. Programmet innehöll också en del som kallades Nattönskningen. Jag skickade in önskningar tre gånger och kom med lika många! Om jag spelade in? Självklart! De finns någonstans i mitt ”arkiv”.
Det var förstås oerhört stort för mig flera år senare när jag åkte ner från Umeå där jag bodde för en anställningsintervju i april 1992. Jag gick av vid Karlaplan och vandrade mot Radiohuset. Jag stannade till och tittade på detta gigantiska hus och tänkte; där kanske jag ska jobba. Det var svindlande. För där inne satt ju alla som jag hade lyssnat på under uppväxten. Därifrån kom ju all musik. Jag fick jobbet och var oerhört stolt och är än idag när jag besöker Oxenstiernsgatan. Sedan dess har Sveriges Radio varit min arbetsgivare, låt vara för en period med annan sysselsättning fram till vintern 1993 då jag började jobba på Radio Sörmland. På den vägen är det.
It´s the way it is.
Den klassiska signaturen till Stjärnornas musik,
Paris France Transit med Paris France. Signaturen
började vid 0.53 och låten tonades ned vid 2.03
då programledaren kom in och inledde programmet.
Blommans musiknörderier 
Kommentera