Sent igår kväll sköts den svenska rapparen Einár ihjäl i Hammarby sjöstad i Stockholm. Han blev skjuten av en anledning, enligt uppgifter för att han var målsägande i ett mål i hovrätten mot Vårbynätverket.
Dödsskjutningen fick stor uppmärksamhet i medierna. Att döma av kommentarerna får media kritik för att man ”hyllar en kriminell rappare” och att han inte alls borde få denna uppmärksamhet. Einár var en profil inom hip-hop-världen och hade en massa spelningar på Spotify. Över en miljon lyssningar denna oktoberkväll 2021.
Media ska självklart uppmärksamma hans kulturella gärning och dödsskjutningen och vända och vrida på en massa perspektiv. Det gjordes i bland annat i programmet Studio ett i P1 idag. Media hyllar ju inte kriminalitet för att man uppmärksammar en stor svensk hip-hop-artist. Det finns självklart ett allmänintresse.
Vi är många vuxna som inte förstår vilken värld ungdomar växer upp i eller under vilket kommersiellt tryck de lever under med exempelvis skönhetsfixering, status och alla krav som finns på dem i skolan bland annat. Och många unga som lyssnar på hip-hop lever inte ens i närheten av det rapparna sjunger om. Det är, precis som det så ofta är – musik, texter och rytm. En bra låt är en bra låt och det är, för att psykologisera lite, en flykt in i en en annan värld för en stund.
Rolling Stones och en massa band med rötterna i 60-talet höll på med droger och Beatles fördömdes av den vuxna generationen för att bandmedlemmarna ansågs ha för långt hår. Rock´n roll var djävulens påfund och när Elvis rörde på höfterna var det nog en och annan konservativ dam och herre med en Sherry i glaset som vred på sig där i stolen och rynkade på näsan. Marvin Gaye och Stevie Wonder och andra artister har skrivit om de svartas sociala och ekonomiska situation i 60-och 70-talets USA.
Alla ungdomsgenerationer har haft sina problem och konflikter med föräldragenerationen och 16-åringen har nog alltid sagt: Ni fattar ingenting.
Jag har med åren blivit allt mer ödmjuk inför samhällets problem och min egen situation i relation till barn och ungdomar, men också oroad över utvecklingen precis som många andra. Men genom de erfarenheter av barn och uppfostran som jag fått har jag omvärderat en hel del längs vägen. Jag har insett att det är viktigt att lyssna på vad ungdomar har att säga och på något sätt förstå vad de lever i för värld och vad de tänker, vill och har för mål här i livet. Det var en kille som sa en gång; ”Ni förstår inte alls hur vi ungdomar har det”. Det fick mig att fundera.
Genom samtal med olika människor, som inte kommer från den trygga medelklassmiljö som jag kommer ifrån, så förstår jag att alla inte har det som jag hade det under uppväxten i den lilla håla i Västra Götaland. Det blir man ödmjuk inför beroende på vem man är och hur man förhåller sig till det.
Mitt råd: Lyssna mer på vad ungdomarna vill och hur de har det – egentligen! Bygg en relation och en tillit. Jag kan inte säga att jag själv alltid har lyckats i mitt liv, men jag inser att det är det det handlar om. Sedan är det andra faktorer som gör att det ändå går åt helvete ibland.
Lyssna mer och prata mindre själv överhuvudtaget. Jag försöker varje dag 🙂
Och vad var det Björn Afzelius sjöng? ”Ingen älskar ett barn som inte lyckats – inget älskar ett barn som är starkt”. ”Vill du bli respekterad av din avbild får du visa din avbild respekt”.
Blommans musiknörderier 
Kommentera