Skivbolaget krävde en hit och Springsteen slet sitt hår och kämpade hårt och ambitiöst för att göra sin tredje skiva. Han gjorde massor av tagningar av låtarna i studion, men tappade fokus. Räddningen blev rockkritikern John Landau, som gav honom vägledning.
Den 25 augusti 1975 kom skivan som av många rockkritiker anses vara en av de bästa rockskivor som har gjorts, ”Born to run”. Max Weinberg var nu trummis efter Vini Lopez som byttes ut för att han inte var tillräckligt bra och bakom pianot satt Roy Bittan. John Landau hade sett Springsteen på en konsert och skrivit de idag klassiska orden: ”Jag har sett rockens framtid och hans namn är Bruce Springsteen”.
Springsteens rockmusik kom i en tid av hårdrock, mjuk rock och symfonisk rockmusik och många tyckte att det var en befrielse. Han stod för något annat.
”Born to run” blev Springsteens genombrott och han hamnade på första sidan i tidningarna Times och Newsweek, som beskrev fenomenet Springsteen.
Springsteen var arbetargrabben som upptäckte Elvis, köpte en gitarr och ville bli den snabbaste och bästa gitarristen. Han lanserades som den nye Bob Dylan i början av 70-talet och beskrevs som rockens framtid.
Springsteens musik handlade länge om det amerikanska samhällets mörkare sidor, om USA:s förlorare, om människor som vill lämna sin lilla hemstad för något nytt. Bilen användes ofta som symbol för frihetslängtan och det förlovade landet fanns ofta där i slutet av motorvägen
Om det från början handlade om den eviga ungdomen och om lördagskvällen som aldrig tar slut så handlade 90-talet och senare mer om vuxenvärldens mer mognare verklighet. Springsteen har alltid drömt om en bättre och rättvisare värld och har speglat samtiden.
Han har alltid varit en berättare och en stor och energifylld scenartist med rötterna i 50-talets rockmusik och 60-talets soul. På scenen var det länge lika mycket partymusik som hopplöshet och mörker.
Born to run är en milstolpe inom rockmusiken, med låtar som titelspåret, Born to run, Thunder road och Jungleland. Skivan är tillsammans med Darkness on the edge of town (1978) och The river (1980) hans bästa.
Jag har i 40 år alltid återvänt till de skivorna och kommer alltid att göra!
HAN KALLADES ROCKENS FRAMTID
Blommans musiknörderier 
Lämna en kommentar