I en krönika i Expressen den 22 juni, skriver Victor Malm att han ”ser en sorglig nostalgi avspegla sig i den plötsliga vurmen för gubbrock”. Bakgrunden är att Bruce Springsteen nyligen släppt en ny skiva, Western stars, som fått positiv kritik. Det finns ingen plötslig vurm, eller har jag missat något? Vem har plötsligt upptäckt Classic rock som är ett bättre uttryck eller bara rock?
Malm skriver ”det blev smärtsamt och glädjande uppenbart att en kulturperiod var över, kanske sedan länge, att den aldrig skulle komma igen och att vi kunde gå vidare”. Skribenten blickar tillbaka. Men den unge Expressenjournalisten är ute och seglar. Gå vidare till vad?
Det är som Johan Lindqkvist skriver i en kommentar på Facebook:
”Nu är ju inte plattan nostalgisk, den idealiserar eller förskönar inte det som varit. Den säger: ”så här såg drömmen ut, såhär blev det, så hur hanterar vi livet här och nu”. Det är totala motsatsen till nostalgi.
Malm fortsätter i krönikan:
”Världen går nog inte under av att gubbrocken blir storslagen en sista gång. Men jag oroas en smula av att så många blir fnattiga av Springsteens triviala pastisch, av skalligheten, den gamla vänliga. Har allting blivit så sorgligt nytt att ingen vill att allt ska göras nytt – nytt på riktigt – igen?”
Jag, 52 år, har sedan länge tröttnat på begrepp som gubbrock. Det är nedvärderanade och lite svepande. Har någon definierat detta? Vad är det?
”Gubbrock” finns inte som ett vedertaget uttryck för en musikgenre. Vad är det för fel med uttryck som pop, rock, rock´n roll, osv när man beskriver musik? Vem skulle i dagens tidsanda kalla något för kärringrock? 🙂
Jag har sett rätt många artister och grupper de senaste åren, bara sedan september; Jeff Lynne’ s ELO, Eagles, ex-Supertramsångaren Roger Hodgson och Paul Carrack och det kommer medelålders eller äldre och unga män och kvinnor till konserterna. Det finns musik som är tidlös med klassiska artister som Springsteen, Stones, Elton John, Fogerty, Dylan och Eagles – som faktiskt båda könen uppskattar. Jag ser det på konserterna.
Det är väl så att unga journalister som inte växte upp med Beatles, Stones, Springsteen eller de grupper eller artister som kom fram på 60- och 70-talet förstår den tiden eller har perspektiven. De lever i sin tid med sin kultur. Ja visst, mycket är nostalgi generellt och man kan tycka att det var bättre musik förr.
Jag har svårt att förstå när kulturskribenten skriver ”det blev smärtsamt och glädjande uppenbart att en kulturperiod var över, kanske sedan länge, att den aldrig skulle komma igen och att vi kunde gå vidare”. Vilka är vi?
För den musik som man växte upp med på 60-eller 70-talen och som man berördes av under tonårstiden fram till 25 kommer alltid finnas med oss som vår kultur oavsett nya artister som kommer fram, som våra barn lyssnar på. (för övrigt har jag märkt att en del unga, som min son, lyssnar på exempelvis Queen, just för att det är tidlös musik som håller över tid.) Vad är det vi ska gå vidare till? Låt oss lyssna på tidlös rock, men kalla det inte för gubbrock. ”Gubbe” eller ””kärring” är nedvärderande.
Vi är mogna män och kvinnor med vår erfarenhet av livet och vi vill lyssna på Springsteen, Eagles, Elton John och Beatles, precis som ungdomar vill lyssna på Avici eller någon annan dunka-dunka 🙂 Måste det kallas gubbrock för det?
För övrigt hyllar jag inte Springsteens nya lika mycket som andra har gjort. Skivan är till delar rätt skön, men det finns långt ifrån så starka låtar som på The River eller andra Bruce-klassiker.
Springsteens senaste är långt ifrån The River, Born in the USA och Born to run. Man jämför alltid med tidigare material, men det blir ofta fel. Springsteen är inte 35 längre. Inte jag heller. Utöver det, har vi båda – vågar jag gissa – ledsnat på begreppet ”gubbrock”
Uppdaterat kl 00.58 den 26 jun i 2019
Blommans musiknörderier 