JAG HAR SVÅRT FÖR DRAMAFILMER OM ARTISTER

I slutet av december kan vi svenskar se filmen om Queen på bioduken, Bohemian Rhapsody. I sommar kan vi se dramafilmen om Elton John. Igår släpptes ett första smakprov från Rocketman via en trailer.

Den väntas spegla de första åren i hans karriär.

Tidigare i år kom han med beskedet att han gör sin sista konsertturné som ska hålla på i tre år – ”Farewell yellow brick road”. Den inleds i inleddes i september och den 19 maj gör Reginald Kenneth Dwight, som han egentligen heter, en konsert i Göteborg.

Många av hans konserter i USA under hösten och vintern redan utsålda.

“It’s time to come off the road so I can fully embrace the next important chapter of my life.”

ELTON JOHN TAR FARVÄL

Jag måste erkänna att jag har svårt för dramatiserade filmer om artisters karriärer. Jag såg filmen om Ted Gärdestad tidigare i år. Den ger visserligen en relativt bra bild av hans liv utifrån min egen bild baserad på egna intervjuer med Ted och hans bror Kenneth och allt som skrivits i tidningar och böcker genom åren, men för mig blir dessa filmer alltför förenklade.

Jag föredrar dokumentärer om artister och grupper, exempelvis de om Janis Joplin och Joe Cocker på Netflix och många av de som BBC har gjort genom åren. Gedigen research tillsammans med autentiska bilder från konserter och gamla och nya intervjuer ger en mer trovärdig bild.

Ett undantag från detta är filmen om Edith Piaff från 2007, La Vie en Rose. Den är oerhört bra och trovärdig med bra skådespelarinsatser.

En dokumentär som jag ser fram emot är den som journalisten och bloggaren Anna Widerberg håller på att skapa. När den släpps är oklart.