Det ösregnar i Gustavsvik i Örebro som var min hemstad fem år under 80-talet. Jag klickar fram SMHI-appen på min mobiltelefon och försöker hitta möjligheter till uppehåll och när konserten med fredsduvan Lisa Ekdahl, vis- och jazzsångerska med rötterna i Mariefred, glider in på scenen, blir det uppehåll och då är regnet, som öste ner nyss, glömt – i alla fall för en stund.
Lisa Ekdahl är en av förartisterna till Lars Winnerbäck denna sommar då han gör 24 konserter på sin turné som inleddes i Linköping i slutet av juni och avslutas på Zinkensdamm i Stockholm i slutet av den här månaden. I turnén ingår även fem konserter i Norge.
Lisa Ekdahl strålar som en sol bland de mörka molnen och kommer med kärlek och värme. Hon vill omfamna alla i publiken och jag ler och känner hennes värme och innerlighet.
Kanske passar hennes avskalade musik och framtoning bättre i en mindre konsertsal en regnig kväll i november (men så tycker jag ju å andra sidan om många artister numera :- ), men det svenska vemodet funkar relativt bra på en utomhusscen också.
Starkast denna kväll blir det när Ekdahl uppmärksammar sin vän Rikard Wolff som dog i november förra året. När hon framför sin Pojken på månen, som Wolf skrev texten till, rinner tårarna ner för kinden.
Hon avslutar pliktskyldigt med genombrottet och sin signaturmelodi, 24 år gamla ”Vem vet”. Det hade varit tjänstefel annars kan man tycka.
När augustimörkret faller vid 21-tiden kommer Winnerbäck med band in på scenen och öppnar med En tätort på en slätt. Den är vacker på skiva och vacker, men framförallt tyngre, live.
”Om jag kommer dit igen
Har du en plats där jag kan vila
Ett rum där jag kan känna att jag är någonstans ifrån
Ett fönster vi kan sitta vid och blicka ut mot ån”
Foto: Debbie Weiborn.
Winnerbäck har turnérat i över 20-talet år nu och står kanske på toppen av sin karriär. Han är, trots den blyghet han gett uttryck för i intervjuer, kung på scenen och är, som han själv sagt, säkrare på scenen nu än tidigare. Säkrare utan att vara övermodig.
Publiken får åka med på Linköpingssonens resa bland nyponbuskar och tätortstimotej, i tandläkarväder där balkongdörren är öppen – en resa genom Linköping där man ser Tekniska verken längs motorvägen och genom Stockholm där ”alla lever samma liv”.
Vi flyger tillsammans över vårt granit- och moräntäta land där det mesta är tallar och granar. Det är en inre resa förstås, med massa underbara metaforer och teman. De gamla låtarna får nya betydelser – i en ny tid.
”Jag flyger över ett land det mesta är skog och byggvaruhus och miljonprogram där jag fick min första kyss där jag förlorade mitt första hjärta. Det mesta är granit och morän”.
Det är svårt att höja någon enskild låt till skyarna mer än någon annan, men om jag ska göra ett försök så kan jag inte bortse från inledande En tätort på en slätt, som live är tyngre än den mer akustiska versionen på skiva. Ensamhetens Hugger i sten, oerhört sorgliga och hjärtskärande Ingen soldat.
”Himlen faller ner
Det svider till där kniven skar
Jag har varit vaken hela natten
Känt om hjärtat sitter kvar”
Elegi (med de kanske vackraste textraderna av ”Lasse”):
”För en tystnad mellan väggarna som skar genom cement
Två ögonpar i tomhet från september till advent”.
Granit och morän om uppväxten och relationen till Sverige och icke att förglömma storslagna sex minuter och 12 verser långa Söndermarken.
Hosianna var kanske den starkaste. Den satte sig till rätta riktigt ordentligt för mig denna blöta kväll i Örebro. Oerhört vacker.
Jag ler när jag hör Vem som helst blues med textrader som:
”Och vi satt där och åt våra järpar och blev vilka som helst”
…och avslutande…..
”Vi satt en kväll på Stora Hotellet
Lasse Winnerbäck kom in genom dörren
Vi bjöd honom på vin och pratade en lång stund
Det var inget särskilt med honom
Han var som vem som helst.
Som artist måste man välja ett 20-tal låtar eller så, för någon gång måste man ju sluta spela (om man inte heter Bruce Springsteen), men jag har ett enda minus, förutom regnet.
När nu Lisa Ekdahl ändå fanns på plats i Örebro kunde vi väl fått höra Dom band som binder mig (Skriven av Ekdahl och producerad av Winnerbäck) eller framförallt Om du lämnade mig nu – den tårdrypande duetten med Miss Li. Hade varit spännande att höra Winnerbäck/Ekdahl.
Måste avsluta med en eloge till musikerna i bandet, särskilt trummisen Jonna Löfgren, som spelat med bland andra det skotska bandet Glasvegas. Hon fullständigt dunkade livet ur trummorna – som om det var det sista hon gjorde här på jorden. Vilken energi – vilken passion!
Publik: 6 000 (Källa: Nerikes Allehanda)
LARS WINNERBÄCKS BAND:
Calle Ekerstam, gitarr.
Jerker Odelholm, bas. (bland andra Lundell, Wiehe)
Therese Johansson, gitarr och sång.
Staffan Johansson, gitarr. (bland andra Ane Brun)
Tomas Hallonsten, klaviatur. (bland andra LeMarc)
Jonna Löfgren, trummor. (bland andra Glasvegas)
Blommans musiknörderier 