Ulf Lundells nya skiva Skisser, med 27 låtar, griper inte tag, får mig inte att känna, får mig inte att le eller gråta. Om man överdriver en smula känns det som 27 låtar med samma ackord, men med olika tempo. Det verkar som om låtarna inte är färdiga.
Lundell är en stor berättare, men orden är för många och det känns orytmiskt och lite krystat ibland. Det är kanske därför den heter Skisser.
Den enda låt jag fastnar för är den första, Klockorna, men det är bara ett försök från min sida att försöka hitta något positivt. Akustiska 12 sånger från 1984 och Xavante från 1994 är 100 gånger bättre än det här.
Nej, det hade varit bättre om konserten på Göta Lejon på nyårsafton 2015, som jag för övrigt såg, hade varit den sista mot bakgrund av låtmaterialet på den nya skivan. Han signalerade tidigt 2015 om att turnén då skulle bli den sista på länge. ”Man ska aldrig säga aldrig. Jag har ropat på vargen förr, men det blir min sista konsert på länge och den sista, i alla fall med det här bandet”, sa Lundell då.
För mig satte Lundell punk där, även om jag hade mina misstankar om att han skulle dyka upp igen inom några år med nytt material.
Men är man en konstnär så skapar man, men man behöver ju inte ge ut allt. Skisser kan man lägga i hyllan.
Nu ska jag lyssna på Den vassa eggen från 1985. Den känns.
Blommans musiknörderier 