JAG SKÄMS INTE FÖR ATT JAG HAR SETT MICHAEL BOLTON LIVE

Den 1 maj 1993 såg jag soulsångaren Michael Bolton i Globen. Med sig hade han ett mycket kompetent band och saxofonisten Kenny G som 1986 hade stora framgångar med Songbird.

Jag skulle kunna skylla på att det var andra som ville gå och jag hängde på 🙂 , men det var nog så att det var ett kollektivt beslut. Han var på den tiden en av de största skivartisterna och jag var svag för ballader om olycklig kärlek. Några år innan hade han megahiten ”How am I supposed to live without you” från skivan Soul provider. Singeln nådde förstaplatsen på Billboard i januari 1990.

Det var på den tiden jag gillade välproducerad amerikansk soft-rock vilket jag fortfarande gör. Däremot var det länge sedan jag lyssnade på denne Bolton, som på den tiden hade en berömd och omskriven hockeyfrilla och var ett hatobjekt för rockkritikerna, precis som Toto var, bland annat i kvällspressen.

Min svaghet för amerikansk musiktradition hade knappt tio år innan bland annat lett mig till diverse amerikanska skivor som Boltons tredje, fjärde och femte skiva – flera år innan 7,5 miljoner köpte hans Soul provider.

Michael Bolton är tenor och har en karaktäristisk hest röst och når högt upp i registret. Han är en erkänt bra sångare och låtskrivare och han har skrivit låtar åt bland andra Kiss och Barbra Streisand.

På 70-talet var han med i gruppen Black Jack, men gruppen splittrades och Bolton, som då hette Bolotin, började skriva låtar åt andra artister. Han kom med sin första soloskiva 1975, men det var först 1983 som han fick framgångar med låten Fools game. Han släppte Everybody´s crazy och The Hunger 1985 respektive 1987, men det var först med skivan Soul provider 1989 som de stora framgångarna kom.

Jag hävdade att han var en underskattad artist. Bland rockkritikerna var han underkänd, rent av ett hatobjekt.

DN:s Nils Hansson skrev en gång följande om Bolton.

”I varje öm kärlekssång pressar han in så mycket muskelstark känsla han bara förmår, i varje ord, i varje ton, precis hela tiden. Med den följden att sångerna snabbt skrumpnar ihop och vissnar. De får helt enkelt ingen luft.”

Jag minns att jag blev lika förbannad på kritikerna efter Boltons konsert som jag blev på dem efter mina första Toto-konserter. Även om det finns musik som har en djupare innebörd eller där det skramlar mer om instrumenten – musik som är ”skitigare” – som kallas ”äkta rock´n roll” så har jag alltid varit kritisk till recensioner i allmänhet.

Ibland känns det som att rockkritiker redan på förhand har en negativ inställning när de går på en konsert de ska skriva om. De gillar helt enkelt inte så kallad välspelad musik där varje musiker på scenen är virtuoser på sina respektive instrument. Så kände jag mycket då och gör nu med.

Efter konserten 1 maj 1993 sågades förstås Boltons framträdande i Globen jäms med fotknölarna. Recensenten kunde inte ens bemöda sig med att lyfta fram något som var positivt. Det är det jag ofta saknar med recensioner. Man kan såga, men jag hävdar att man ska lyfta fram positiva sidor också, utifrån artistens förutsättningar och relation till sin publik. Fanns det något moment då artisten eller gruppen fångade sin publik?

Man kan exempelvis tycka att Percy Sledge sjunger When a man loves a woman bäst av alla, men Bolton gör det verkligen med bravur, men det fattade inte Expressen och Aftonbladet 1993 🙂

Jag skäms inte för att ha sett Michael Bolton live. Han var en gudabenådad sångare och är fortfarande – lite….

Vem skulle inte vilja ha en sångare med den rösten i sitt band om man var ung och skulle starta ett och vem skulle inte vilja höra den rösten live?