EN DEL AV 70-TALETS SJÄL I ROYAL ALBERT HALL

Den 20 maj ser jag den 67-årige sångaren, gitarristen och keyboardisten Roger Hodgson i Royal Albert Hall i London. Han var sångare i en av 70-talets stora rock- och popgrupper, Supertramp, men hoppade av i början av 80-talet. Han gick sin egen väg och har gjort flera soloskivor sen dess.

Det har blivit många konserter för mig under åren sedan den första stora med Level 42 på Konserthuset i Göteborg 1985. Vintern 2016 inledde jag vad som kom att bli en tradition för mig. Jag såg norska Lava utanför Oslo. Bandet kompade Randy Crawford 1986 och jag såg dem på Konserthuset i Göteborg det året.

I höstas såg jag ex-Genesis-sångaren Ray Wilson (tog över efter Phil Collins 1997-98) i Tyskland och i maj ser jag ex-Supertrampsångaren Roger Hodgson i Royal Albert Hall i London. Han har under många år turnérat runt om i världen och jag har haft honom högt upp på min ”måste se”-lista. Och häromkvällen bestämde jag mig. Jag åker. Förväntningarna är stora. När alla dessa artister inte kommer till Sverige får jag istället åka utomlands för att uppleva dem live.

Supertramp var en av 70-talets stora grupper lika självklar på 70-talets popkarta som Eagles, Queen och Fleetwood Mac.

Supertramps originalmedlemmar 1969 var Rick Davis, grundaren på sång och piano, Roger Hodgson, sång, gitarr och keyboard, Richard Palmer, sång och elgitarr och Robert Millar, trummor. Flera av dem skulle senare sluta och ersättas med nya.

Första skivan kom 1970, ”Supertramp”. Efter tvåan ”Indelibly stamped” slutade ett par av medlemmarna och ersattes med nya, Dougie Thompson från Skottland, elbas, Bob Siebenberg, från USA på trummor, John Helliwell, saxofon och keyboards och Bob Benberg var också med i gruppen och spelade trummor.

1974 kom genombrottet med skivan ”Crime of the century” och låten ”Dreamer” en av de första framgångsrika låtarna med Supertramp. En annan var ”Bloody well right”, top 40 i USA i maj 1975.

Det var nu som Supertramp skapade sitt speciella ”sound”. Rick Davis och Roger Hodgson blev ett starkt låtskrivarpar som kom att skapa några odödliga klassiker i mitten av och i slutet av 70-talet.

Supertramps musik var keyboarddominerad symfonisk rock med starka popmedlodier, utan jämförelse alls med grupper som Yes eller Genesis.

Gruppen gjorde starka melodier, hade starka harmonier, med berättande texter och skivor som ofta hade ett tema. 1975 kom ”Crises? what crises?” och 1977 kom ”Even the quitest moments”.

1979 släpptes klassiska ”Breakfast in America”, som innehöll en rad låtar som idag är popklassiker, som Logical song och titelspåret Breakfast in America. Skivan blev gruppens mest framgångsrika, innebar två Grammys och den nådde förstaplatsen på listorna i många länder. Våren och sommaren 1979 nådde den förstaplatsen på Billboards pop album chart och låg där i sex veckor.

Dubbel-Lp:n ”Paris, en live-skiva från 1980 sammanfattar mycket av Supertramps 70-tal och markerar slutet på en lång musikalisk era.

Den sista skivan med Roger Hodgson vid mikrofonen i Supertramp var ”Famous…last words” från 1982, som innehöll superhiten ”It’s raining again”.

I början av 80-talet lämnade Roger Hodgson gruppen. Han valde familjen, som nybliven pappa och flyttade från Los Angeles för att leva ett enklare liv och ta hand om sina barn. Han byggde en egen studio och släppte sin första soloskiva 1984, “In the Eye of the Storm”.

Supertramps ”sound” var speciellt. Karakteristiskt var Roger Hodgsons ljusa röst och gruppens stämsång. När han slutade dog en viktig del av Supertramps själ.