UNDRAR VAD AFZELIUS HADE TÄNKT

Flyktingkrisen, Syrienkriget, Trump, hoten på sociala medier, våldet, mutorna och svensk politik. Undrar vad Björn Afzelius hade sagt om tillståndet i nationen och världen om han fått leva. Idag skulle han ha fyllt 70 år och i februari är det 18 år sedan han dog.

Under uppväxten var det musik av och med Afzelius och Wiehe som gällde tillsammans med mycket annat, som Hoola bandoola band Nationalteatern och även Abba (!) – kontrasten till vad musikrörelsen, proggen, stod för. Minns att jag var med i ett band under högstadietiden. Vi hette eld i brasan och spelade Ulf Dageby och Afzelius/Wiehe. Jag gick i klass åtta och fick vara med grabbarna i klass nio och spela. Vi övade i musikrummet på skolan där jag bodde på Västgötaslätten.

Tyvärr såg jag inte Afzelius live, men jag intervjuade honom i samband med att han släppte sin uppmärksammade bok, En gång i Havanna 1993. Däremot har sett Mikael Wiehe flera gånger.

HAN STOD FAST VID SINA IDEAL – MITT PORTRÄTT

Utdrag ur mitt porträtt:

”Han var med i proggrörelsens flaggskepp på 70-talet och blev som soloartist hyllad i hela Norden. När andra ”vänstermänniskor” förnekade sin radikala ungdom, när nya tider kom, så höll denna veckas artist de socialistiska idealen levande ända till sin död 1999.

Afzelius’ musik har rötterna i amerikansk rocktradition, folkrock och country och hans texter var ofta allvarliga, men också humoristiska och ironiska. Han sjöng om tredje världen, om orättvisor i Sverige och världen, om storkapitalet, om de förtryckta och om förtryckarna. De som har makten.

Men han skrev också om kärlek mellan man och kvinna, om relationer och svek. Han svek aldrig sina ideal, även om han med åren fick perspektiv och viss distans.

Den 16 februari 1999 dog Björn Afzelius i lungcancer, 52 år gammal”.