TED HYLLADES MED KÄRLEK

Torsdagen den 18 februari skulle en av svensk pophistorias största, Ted Gärdestad, ha fyllt 60 år om han hade levt. Därför hyllades han på scenen på Statt i Eskilstuna. Bandet som spelade med Ted när han gjorde comeback på scenen efter tio års frånvaro var Rock´n roll Machine från Eskilstuna. Gruppen spelade med Ted 1991-96 och har ett särskilt förhållande till hans musik och liv.

Det har vi nog alla, mer eller mindre, men bandet fanns med honom i vardagen då de turnérade tillsammans och fick en inblick i hans liv då han var sjuk.

För mig har hans musik alltid funnits där, på radion och på de affischer jag ärvde av mina äldre syskon. Visst hette idoltidningarna Zip och Poster? Det var Ted, Bowie, Slade, Sweet, Osmonds och andra.

Men sedan jag träffade Ted 1992 då han var sjuk och senare när jag gjorde en intervju med hans bror Kenneth, som skrev texterna, så har min relation till musiken och Teds liv blivit speciellt. Jag har fått en djupare förståelse varför det gick som det gick med Ted.

Hans liv slutade i moll, men hans musik var och är oftas glad och positiv och kärleken och solen finns alltid där. ”Han ville inte gå någon annanstans än kärlekens väg”, sa brodern Kenneth när jag samtalade med honom i Sollentuna vintern 2006.

Rock´n roll Machine genomförde en bra konsert i torsdags tillsammans med gästartisterna Tina Ahlin, Östen Eriksson, Magnus Bäcklund och Harpo, men också den kommande stjärnan, Therese Nestor, 2015-års Ted Gärdestadstipendiat.  Andra set var bäst. I första set dränkets sången i ljudbilden och Kenneth Gärdestad, som fanns i publiken påpekade detta och jag själv konstaterade det också där jag satt på rad 12.

Berodde det på att det var Pain of Salvations ljudtekniker som rattade? Nej, det ska nog inte ha någon betydelse. Men det är klart att det är svårt att mixa under soundcheck när det är tomt i lokalen för sen blir ju akustiken en annan när lokalen fylls. I andra set, när folk fått i sig lite öl och vin, var det tydligt att sången hade höjts och det blev helt enkelt bättre.

Det märks att bandet gjort detta förr. Jag har bara sett bandet två gånger, i Uppsala förra året, och nu. Det var bättre denna gång, bättre sång framförallt, särskilt  ”Tessan” Andersson, som var behållningen på sång och så Johan Lewin som är gudomligt bra på saxofon. Han fick mycket applåder under konserten.

Det blev inte någon riktigt nerv under konserten förrän Harpo kom upp på scenen och senare när Kenneth Gärdestad ropades upp på scenen och sedan höll ett tal om minnena från när Ted föddes och när Kenneth och brorsan Kjell skidade till sjukhuset när Ted föddes. De fick skida hem igen eftersom de inte fick komma in på sjukhuset. Han berättade att han minns hur han från första stund älskade sin bror. De har senare beskrivits som ”tvillingsjälar”

Elbassisten och bandledaren Peter Maier, som från scenen beskrevs som bandets ”andlige ledare”, fick stora applåder när han berättade om hur bandet försökte få tag i Ted en gång när de hade planer på att göra något nytt efter alla spelningar med andra artister, om hur Ted efter en månad ringde hem till familjen Maier och Peters fru svarade,  gick med luren till Peter och fick något ”konstigt” ansiktsuttryck och blick. ”Det är Ted!”

Peter Maier berättade, med glimten i ögat, att han han inte egentligen fått något riktigt svar på varför hon såg så ”konstig” ut när Ted ringde, men att han hade en teori. Den gick ut på att fru Maier, när hon var i 15-årsåldern, hade haft affischer på Ted i sitt flickrum och beundrade honom mycket och att när han ringde många år senare hade hon tänkt, menade Peter, att ”Varför ringer du nu när jag är gift” :-).