HÅKAN HELLSTRÖM – EN HET POTATIS

Att ge sig in i debatten om Ullevi-aktuelle Håkan Hellström på sociala medier, med ambitionen att vara seriös och nyanserad, är bortkastad tid. Det förstod jag nog innerst inne innan jag kastade mig in i elden, för det är som bekant starkt polariserat mellan anhängarna och motståndarna.

Nyligen skrev jag, trots allt, ett inlägg om vad jag tycker om hans musik och hans sångröst efter att Alex Schulman i en krönika i DN skrivit om Hellström och hans fans, om hur Schulman har känt sig utanför Hellström-gemenskapen i hela sitt liv.

”Det var jämt något särskilt med Håkan Hellströms fans – de kramades, skrattade och dansade. Han var aldrig till för oss som satt hemma med persiennerna nere”

Eller:

”Jag blir alltid så nedstämd när jag hör dem sjunga på sina Hellström-låtar. Jag har ogillat Hellström ett helt liv, och det är bara alldeles nyligen som jag insett att det aldrig var musiken som var problemet, det var alltid de som lyssnade. Det var alltid något med dem och hur de sökte sig till varandra”.

Och….

”Nu fyller han Ullevi igen. Jag längtar tills det tar slut, inte för musiken utan för att den påminner om ett utanförskap som är livslångt”

Han fångar ett utanförskap och gör det bra. Det är hans story.

Men många som kommenterar på sociala medier sågar honom och tycks inte förstå hans budskap, för att de kanske inte läst hela texten utan bara en skarp rubrik, ”Kritik mot Håkan-fans – ”Alltid avskytt dem”.

Kommentarerna handlar i mångt och mycket om man gillar Hellström som artist eller inte och hur han överhuvudtaget kan fylla Ullevi flera gånger.

Som vanligt går kritiken ut på att han inte kan sjunga, att han är en pajas.

”Förstår honom fullständigt. Denna masshysteri dyrkan av en falsk sjungande man som klär ut sig och hoppar omkring och fyller sitt uppträdande med bondkomik och lyteskomik. Fansen betalar obegripligt för att stå ut 3 timmar det säger väl allt om deras hjärnkapacitet. Den är inte hög precis”

Det finns både försvar och förakt i kommentarerna, både av Hellström och Schulman.

Själv blev jag kritiserad för att jag från början inte hade läst artikeln. Ok, så var det, men min reflektion kring kommentarerna gick först ut på att ge min syn på Hellström som artist och sångare, snarare än att kommentera hur jag tolkade Schulman, eftersom många av kommentarerna gällde Hellström som sångare och artist.

Jag har inte någon stark relation till Hellströms musik förutom att jag har hört de största låtarna. Relationen är långt ifrån så stark som den är till exempelvis till Winnerbäck, för att inte tala om Lundell som jag lyssnat på sedan tonåren.

Visst kan jag ofta fundera på rösten, hans intonation inte minst, men, som jag skrev i min kommentar på Facebook, så måste det uppenbarligen vara nått speciellt som lockar när han fyller Ullevi flera gånger.
Det finns många artister som inte har en toppenröst, men rock handlar ju inte om det. Rock- och popmusik och konserter rymmer så mycket mer än teknisk briljans, även om jag uppskattar det väldigt mycket.

Det var länge sen Dylan sjöng ”bra”, om han någonsin gjort det, tycker en del. Inte jag. Lyssna bara på hans första, akustiska skivor från 60-talet. En del har synpunkter på Lundell. Det viktiga är vad publiken känner inombords när de lyssnar på skivor och är på konsert, inte vad Schulman tycker eller vad Måns Ivarsson på Expressen skrev om Toto 1987. Det Schulman skriver i DN har en poäng, och enligt en del, som kommenterat artikeln, hyllar han fansen snarare än tvärtom.

Jag kan förstå känslan av gemenskap som finns i att uppskatta en artists musik och den individuella identifikation som kan finnas i texter. Men framförallt handlar det om känslor som musiken förmedlar.

Kan han sjunga då?

Tekniskt sett finns det förstås massor av sångare som sjunger långt bättre än Hellström, men när jag med Valborg i mina lurar, vandrar längs söders gator i Eskilstuna och ser Eskilstunaåns glittrande vatten, när sommaren är som vackrast, så är svaret självklart ja.

Han är sjunger med stark känsla och är äkta. De poetiska texterna är fyllda med kärlek, ensamhet och drömmar, som vi alla kan relatera till. Hellström är mer än musik och sång – för en hel generation.

Bilden på Ullevi är från 2012 då Bruce Springsteen uppträdde på arenan.