Det var en speciell kväll på många sätt när Ludwig Hart med band spelade live på hemmaplan på fredagskvällen – på Conventum Club 700 i centrala Örebro, drygt två kilometer från Risbergska där tio personer sköts till döds för snart två veckor sedan.
Hart, från Pershyttan i Nora, gör tidlös rockmusik med referenser i 70- och 80-talets rockmusik och gör något helt eget och personligt. Han har beskrivits som Sveriges svar på Bruce Springsteen, men jämförelsen haltar ganska mycket. Visst finns referenserna, som i mellanspelet i What if från nya skivan Stay young, som påminner om E street band och Roy Bittans piano, men det är lika mycket Jackson Browne, Fleetwood Mac, Bryan Adams och Tom Petty – och indie inte minst – i hans musik.
När han och bandet kommer in på scenen vid 22-tiden inleder han med lugna Stay young, det första spåret på senaste skivan och titeln på turnén – om rädslan att bli äldre. Sen blir hela kvällen en kärleksförklaring till den gitarrbaserade rockmusiken – och till Örebro och Nora. Och han älskar det han gör och publiken älskar det den hör.
Det märks att hemmapubliken, och en och annan som rest flera mil för att se honom, kan hans låtar och nynnar och sjunger. Några gånger utropar han ”kärlek kärlek Örebro” med tydlig hänvisning till masskjutningen på Risbergska skolan.
”Vi har haft en tuff vecka, alla vi som bor här, men vi kämpar på”, säger Hart som bor utanför Örebro och han drar igång över sex minuter långa och underbara Ghost of you från nya skivan. Ludvig Harts känslor kulminerar och det är så vackert att jag snart dör av känslor.
Ludwig Hart älskar det han gör och han lever sig in i varenda ton och textrad. Han har, vilket jag bloggat om tidigare, en oerhörd förmåga att skriva fantastiska melodier och refränger och live blir låtarna ännu starkare. Han lyckas förmedla många känslor som finns nerplöjda i texterna och i alla ackord och gitarrsolon, om uppväxten i Pershyttan i Nora och bråken med brorsan, relationen till sin pappa, om att förtränga känslor, om att åldras – alla hjärnspöken.
Hans låtar håller hög kvalitet musikalisk, men så är jag också sedan länge förlorade i rock- och popmusiken från 60- 70- och 80-talen:-) Det finns egentligen ingen som är dålig och heller inga större svackor under kvällens dryga en och en halv timma. Den enda svagheten var att hans gitarrsolon mot slutet dränktes i ljudbilden, även sången vid några tillfällen. En saxon skulle förhöja låtar som What if (på skivan finns instrumentet med). Men förtar inte helheten som var av högsta kvalitet.
Kvällens höjdpunkter var What if, Ghost of you och Slow motion running, den senare hans egen Running on empty (Jackson Browne 1977).
Och i What if sjunger han; ”You win or you lose, babe”. Det är så enkelt, men ändå så svårt, men i sammanhanget så oerhört vackert denna kalla februarikväll i Örebro – Alla hjärtans dag dessutom.
Love Örebro
Blommans musiknörderier 
Lämna en kommentar