I september släppte gitarristen och sångaren Ludvig Hart, eller Ludwig Schöllin som han egentligen heter, sin tredje skiva, Stay young – och han gör det igen – skapar fantastiska melodier, refränger och ljudbilder. Referenserna är tydliga, Tom Petty, Bruce Springsteen, Jackson Browne, Bryan Adams och Fleetwood Mac.
Hans musik har sedan debuten för fyra år sedan beskrivits som bilåkarrock eller roadrock och jag är beredd att hålla med, men oavsett hur man beskriver musiken så är det för mig en kärleksförklaring till rötterna och ett bevis för att den gitarrbaserade rocken lever. Och klockan blir midnatt och jag kan inte sluta lyssna.
”Jag har tidigare bjussat på många berättelser som handlar om folk i min närhet och folk i min familj, men den här gången har vi haft fokus på mig och mina egna spöken, det har varit läskigt men lärorikt. Vi är i princip samma gäng som innan men plockat in ännu mer inputs från bandet i ett tidigt skede” (från bloggen Rootsyland)
Han inleder med lugna titelspåret Stay young – om rädslan att bli äldre – och han ökar tempot i Journey för att ta fart i Boys gone wild. Det är vågat att inleda med en ballad. Den mest givna öppnaren är kanske andra låten, Journey, men balladen är stark och det finns förstås en tanke.
Och lyssna på fantastiska What if, särskilt mellanpartiet från 2.35. Där finns stänkt av Springsteen och är det månne Roy Bittans piano i E street Band vi hör? Förstås inte, men där finns inspirationen.
Ludvig Harts känslor kulminerar i vackra Ghost of you och det är så vackert att jag snart dör av känslor. Jag vill bara ha mer. Han ökar tempot i tunga och underbara Don´t stop (också titeln på en låt med Fleetwood Mac) – en av skivans bästa låtar. Och när jag tror att jag fått allt så serverar han avslutningen och binder ihop den tunga säcken med alla hjänspöken med mjuka Less I try och Chasing gold och slutar där han börjar – soft.
”Det har varit otäckt men nödvändigt. Albumet handlar om mina rädslor för att bli äldre, rädslor för att hamna i samma banor som min pappa. Det handlar om hur mycket jag har försökt förtränga saker jag varit med om, och om hur dom förmodligen har format mig till den jag är. Jag lever med spöken som aldrig verkar vilja släppa taget, jag har en egen djävul på axeln som ständigt gör sig påmind. Jag är periodvis livrädd för att hamna i totalt jävla mörker. Den här skivan har hjälpt mig att försöka förstå varför”. (från en intervju på Rootsyland)
Ludvig Hart från Nora i Närke behöver inte åka till Los Angeles eller Nashville. Det blir inte bättre än så här.
Blommans musiknörderier 
Lämna en kommentar