P3 presenterade nyligen de 300 bästa låtarna i världen från 1964, då P3 startade, och fram till idag. Listan får hård kritik i sociala medier och Expressens Kristin Lundell ”kokar av ilska” och tycker inte att det hela är seriöst.
Listan bygger på vad experter från olika delar av musik-Sverige tycker, låtar som har gjort störst avtryck på svenska artister, musikproducenter, konsertbokare, musikjournalister, P3:s profiler och musikexperter och några särskilt musikkunniga P3-lyssnare.
Att Robyns Dancing on my own är en bra låt ifrågasätter jag inte, men att den utses till världens bästa låt är anmärkningsvärt. En hel del svenska låtar finns med, med artister som Broder Daniel, Markus Krunegård, Refused och Håkan Hellström, men inte Led Zeppelin med milstolpar som Stairway to heaven och Whole lotta love, Pink Floyds Comfortably numb, Sex machine med James Brown och inte en enda låt med Creedence Clearwater Revival eller U2. Eric Claptons Layla finns inte med den heller. Det är mycket anmärkningsvärt.
Eftersom Håkan Hellström finns med borde Ulf Lundell vara med på listan och kanske också Mikael Wiehe/Björn Afzelius, även om jag inte tycker att någon låt med dessa artister platsar – långtifrån.
Att så många svenska låtar är med överhuvudtaget är också det märkligt. Att Abba´s Dancing Queen finns med är naturligt, men Hellström och två låtar med Kent? På en lista över de 300 bästa låtarna i världen? Det är verkligen inte trovärdigt.
Jag förstår att P3 valt 1964 som utgångspunkt, eftersom kanalen startade då, men rockens gyllene år var ju tio år tidigare med Bill Haleys Shake rattle and roll, om det ens finns en gräns för rockmusikens födelse.
Rötterna finns i den afroamerikanska musiken som bland annat gospeln, bluesen, boogien och countrymusiken på 40-och 50-talen – och ännu längre tillbaka. Det hade varit mer relevant om man räknade in 50-talet också.
P3 begränsar en del av rockhistorien.
Kanske är det en generationsfråga vilka låtar som hamnar på en topplista.
Det finns förstås ingen objektivitet vad gäller musik, men det är ändå anmärkningsvärt att vissa låtar inte finns med. Flera av låtarna på P3:s lista finns också med på den 500-lista över rockens bästa låtar som den amerikanska musiktidningen Rolling Stone gjorde för några år sedan, men långt ifrån alla. På den har Aretha Franklins Respect förstaplatsen jämfört med plats 87 på P3:s lista.
Sätter jag mig över svensk musikelit, som listan bygger på?
Ja, delvis är det en omedelbar slutsats. Men det jag tycker är ju också just tyckande.
Men egentligen är detta bara en av många listor. Det viktiga är ju vad var och en känner när man lyssnar på popmusik. Det är ju det som är så fiffigt. Man kan göra sina egna listor och spela vilka låtar man vill.
AI-genererad bild.
Blommans musiknörderier 
Lämna en kommentar