Springsteens Sverigebesök får mig alltid att minnas tillbaka när jag hörde hans musik för första gången.
Min bror hade Darkness on the edge of town från 1978 på kassetteband i sin röda Audi 80. Det var någon gång i skiftet 1979/80. Jag var 12-13 år.
I sjuan hade en volleybollkompis ett märke på sin jeansjacka där det stod The Boss. Det fick mig att lyssna på dubbel-Lp:n The River. Minns hur jag spelade skivan om och om igen i mitt pojkrum, tog ut ackorden på mammas gamla Levin-gitarr och sedan på min gitarr (som egentligen var brorsans) och skrev ner alla texter på skrivmaskin och satte in alla A4-papper i en pärm tillsammans med alla andra texter, noter och ackord.
Under högstadietiden i det lilla samhälle på västgötaslätten, varifrån jag kommer, var det annan musik som gällde också, som exempelvis Electric Light Orchestra och Queen, men det var mycket Springsteen. Minns när jag lånade en elbas och förstärkare av min volleybolltränare Classe och en Fender Rhodes och en saxofon av en musiklärare och satt och övade i timmar.
Titelspåret The River ifrån 1980 i all ära, men en stor favorit från skivan, förutom fantastiska The price you pay, har alltid varit vackra och mörka Independence day. Den är fortfarande så stark, särskilt på olika liveversioner jag har, både officiella och icke officiella inspelningar. Jag försökte härma Clarence Clemons saxofonsolo i låten när jag väl kunde ta toner på instrumentet. Jag tyckte själv att jag blev rätt bra på det svåra instrumentet.
Nu när Springsteen har besökt Sverige några dagar för två konserter på Strawberry arena i Solna blir jag återigen påmind om alla låtar och minnen. Dammar av Darkness on the edge of town och The River igen – och förstås Born to run från 75 och konstaterar återigen hur otroligt starka skivorna är. Ännu starkare är låtarna på liveinspelningarna, bland annat på boxen 1975-85 och på många av de bootlegs som jag har, särskilt när han pratar mellan låtarna och delar med sig av sina personliga reflektioner.
Idag, drygt 40 år senare, förstår jag hans musik och texter bättre förstås. I tonåren var musiken den dominerande faktorn. Musiken var så stark och gick rakt in i själen. Man hörde att han menade varenda ord han sjöng och så det tunga soundet från E street band – i låtar som exempelvis Thunder road, Racing in the street och Stolen car (som på senare tid blivit en allt starkare låt för mig).
Läste en period allt jag kom åt om Springsteen och köpte böcker om hans musik och uppväxt. Jag har sett honom live sex gånger, 1988, 1999, 2009, 2012 (båda konserterna) och 2013. Visst hade jag gärna varit i Solna 15 och 18 juli, för att döma av recensioner och kommentarer på sociala medier var de båda konserterna väldigt bra, men jag får leva på minnen av tidigare konsertupplevelser. Kanske ser jag honom igen nästa år, vem vet. Det ryktas ju om ännu en turné då.
Springsteen fyller 75 i september. Respekt!
Vi får hoppas att han behåller sin form och har hälsan i behåll för då kan han rocka loss i Sverige ännu en gång.
Foto: Peter M Hult och Peter Öberg (Tack för att jag får använda bilderna)
Blommans musiknörderier 
Lämna en kommentar