Den kanske hetaste artisten i världen just nu, amerikanskan Taylor Swift, har rest vidare efter tre konserter i Sverige. Ca 180 000 såg henne i Friends arena.
Några ungdomar i min närhet var på plats en av kvällarna och snacket inför och upprymdheten efteråt, bilderna från en fullsatt arena och rapporteringen i media fick mig att minnas tillbaka till min egen ungdom då jag såg var på mina första konserter, när känslorna var så starka, när jag slukade allt kring artisten eller gruppen och när det fanns en dimension som man då uppfattade att många vuxna inte förstod.
Minns hur starka känslorna var när jag såg Level 42 på Konserthuset i Göteborg 1985, min första stora konsert, Randy Crawford i samma konserthus 1986, Genesis i Köpenhamn 1987 eller Bruce Springsteen på Stockholm stadion 1988. Har tidigare skrivit här på bloggen om att det numera sällan blir samma starka upplevelse på konserter.
Stunder under de senaste Winnerbäck-turnéerna, vid någon Lundell-konsert för några år sedan, vid Gino Vannellis första konsert i Sverige på Cirkus 1992 eller när Marillion uppträdde i Royal Albert Hall i London hösten 2019 har liknat något av det jag upplevde som ung.
Men en sak är säker, jag har full förståelse och respekt för hängivenheten hos tonåringar och unga vuxna vad gäller Taylor Swift – detta popfenomen – eller för andra artister, oavsett om man gillar musiken.
Det påminner om Madonna eller Michael Jackson på 80-talet eller Beatleshysterin på 60-talet eller när Abba besökte Australien 1977 även om jämförelen haltar lite.
By the way…..Swift har närmare 114 miljoner lyssnare på Spotify i månaden. Beatles har närmare 36 miljoner, Abba drygt 32 och Michael Jackson 42 och Springsteen drygt 20 miljoner.
Mina starkaste upplevelser hade jag när jag såg Genesis första gången 1987 och min första, av sex Springsteenkonserer, den på Stadion 1988. Jag var i 20-årsåldern, och precis som de senaste tre majdagarna med Taylor Swift på Friends, så var det vackert sommarväder vid båda konserterna. Det har stor betydelse förstås. Minns resan med buss ner till Köpenhamn, när vi fans satt i det gröna gräset med några öl och laddade för konserten på Gentofte stadion. Solen sken på oss, himlen var blå och vi var i stunden. Världen, med alla problem, trängde vi bort. Minns timmarna utanför Stadion 1988 när vi fans satt och väntade på The Boss och Tunnel of love-turnén som hade kommit till huvudstaden. Det fanns en stark gemenskap, man träffade folk som hade samma fokus och hoppades på en oförglömlig kväll.
Musiken och artisterna skapar starka känslor, det förenar och skapar minnen för livet.
Blommans musiknörderier 
Lämna en kommentar