MELLO VÄCKER KÄNSLOR

Varje år väcker Melodifestivalen debatt och starka känslor. Ska man titta? Vann rätt låt? Vad tyckte du? Har vinnaren någon chans i Eurovision? Går det att tävla i musik? Och så finns alltid den hårda kritiken mot Melodifestivalen i stort, att det bara är trams, att låtarna är dåliga och att man lika gärna kan lägga ner skiten. Jag är inte av den åsikten, även om jag hellre lyssnar på annan musik en lördagkväll.

En del i min omgivning talar inför tävlingarna om att ordna Mellomys, man laddar upp inför kvällens stora begivenhet med god mat, en flaska vin, godis och chips. Så var det för mig också när jag växte upp och långt senare när barnen var små. Man delar något tillsammans, i familjen eller med kompisar. Det är viktigt, lika viktigt som att samlas framför scenen några vänner för att uppleva livemusik tillsammans, eller se en avgörande match på en fotbollsarena.

Jag har och har haft åsikter om låtarna och Melodifestivalen, som alla andra i detta avlånga land. Ett år bojkottade jag Mello, för att jag tyckte att det fanns annan bättre musik att lägga tiden på. Jag tyckte att det blev lite för hurtfriskt för mig, med alla tillrättalagda skämt och kvaliteten på låtarna.

I år har jag inte sett Mello alls, med undantag från en deltävling som jag såg i februari när jag jobbade kvällspass, men under lördagen såg jag hela finalen – och överraskade mig själv (!) och jag blev faktiskt glatt överraskad, både över att jag valde att sätta på ”dumburken” och se finalen och över den relativt goda kvalitén på flera av låtarna. Kanske berodde det på att jag hade en positiv attityd, att jag inte hade några förväntningar. Jag fastnade framförallt för Clara Klingenström, som berörde mig mycket med sin mycket personlig låt. En kvinnlig motsvarighet till Winnerbäck? Ok, jag kan köpa jämförelsen, som några har gjort, men den haltar något tycker jag. Läs gärna min text om Clara här!

Jag hatar inte Melodifestivalen och jag spyr inte på den som en del ger uttryck för på sociala medier eller i andra sammanhang. Samma människor tycker säkert att dansbandsmusik också är skitmusik som borde kastas i papperskorgen. En hel del dansbandsmusik är mycket countryrock idag och inte alls som det var för många många år sedan.

Risken finns att kritiker sätter sig på höga hästar och ser ner på alla som uppskattar Mello-låtarna eller ser ner på de som lyssnar på dansbandsmusik eller går ut och dansar till den typen av musik. Mello och dansband är kultur, precis som klassisk musik eller jazz.

Även om jag uppskattar classic-rock och symfonirock från 70-talet mer än Mello-låtar generellt så kan jag ju inte för den skulle säga att det är ”bättre” än annan musik objektivt sett. En del verkar ju ha den attityden. För mig personligen är det bättre, men inte för Kalle Karlsson i Skellefteå som går ut och dansar till Max Fenders på helgerna. I och för sig kanske han också uppskattar Pink Floyd eller Genesis också, vad vet jag 🙂 Man kan ju gilla både korv med bröd och oxfilé Provencale.

Det är ett känt fenomen att när artister eller grupper börjar uppskattas av den ”stora massan” och kanske tar sig in på en hitlista, ja, då har de blivit ”för kommersiella” och anpassade. När ”massan” samlar sig till Mello så tycker förståsigpåarna att det finns finare musik att lyssna på och man förstår inte alls hur detta kan få fortsätta. Det finns inte någon musik som är ”finare”. Det viktiga är att musiken berör och betyder något för den enskilde.

Jag brukar resonera så här. En bra låt (subjektivt förstås) är en bra låt, oavsett genre eller i vilket sammanhang den framförs. Jag har lyssnat på så mycket musik sedan jag var liten och konsumerar massor av pop- och rockmusik varje dag och jag har de senaste åren valt bort Mello eftersom det finns så mycket musik som berör mig så mycket mer. Varför ska jag då slösa tid på att lyssna på Mello där det kanske är ett fåtal låtar jag uppskattar?

Undantaget var finalen under lördagen – och jag är glad för det – för annars hade jag gått miste om fantastiska Clara Klingenström och låten Behöver inte dig idag och den kanske ännu bättre låten Sommarminnen som jag totalt missade när den kom förra sommaren eftersom jag snöat in allt för mycket i rock- och pop från 70-talet 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

WordPress.com.

Upp ↑

Blommans musiknörderier

About classic rock, love, life and becoming older...

Discover

A daily selection of the best content published on WordPress, collected for you by humans who love to read.

H?kans Pop

About classic rock, love, life and becoming older...

Thirsty Boots

About classic rock, love, life and becoming older...

Shades Of Noir

No answers, just opinions.

Villa California

Teknik för trygghet o frihet

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar