När vissa artister väljer bort Sverige väljer jag att åka utomlands för att se dem, om jag har möjlighet. Hittills har det blivit Tyskland och Storbritannien några gånger. I helgen besökte jag London för att se Paul Carrack på anrika London Palladium, en gammal teater med själ.
Och själ är vad Paul Carracks musik handlar om – soul, R&B och jazz. Jag har följt den snart 68-årige Carrack i många år nu, men aldrig sett honom live, förrän nu. Han har fortfarande en av branschens bästa röster och BBC gav honom namnet ”The man with the golden voice” för några år sedan.
På scenen växlar han gitarr med piano och det instrument han blev så fascinerad av i unga år, Hammondorgeln. Hans stora inspiration i unga år var jazzmusikern Jimmy Smith, som gjorde Hammondorgeln populär och som band samman jazzmusiken med soulmusiken på 60-talet. Carrack har berättat i BBC-dokumentären hur han brukade köpa skivor med Jimmy Smith och att han spelade musiken på halva farten för att lära sig ackorden. Det behöver han knappast göra idag 🙂
Brittiska singer-songwriterartisten Lauren Ray inleder konsertkvällen bakom sitt elektriska piano och ger oss egna, avskalade och vackra kompositioner. Ray har en pappa med rötterna i Sydafrika och Polen och en mamma med rötterna i England och Irland. Hon växte upp i Sydafrika, Polen, Österrike och England och satsade efter studier på musiken med uppträdanden i bland annat London, Los Angeles och Nashville. Hon gjorde debut med skivan ”We Will Need Courage” (2016) som, enligt sin Facebooksida, fick positiv kritik och uppmärksammades av bland annat BBC.
Paul Carrack inleder konserten knappt en timme senare med gitarren om halsen och tillsammans med bandet, som denna kväll har dubbla trumset, sätter de kvalitetsribban högt med soulstänkaren Late at night från skivan Soul shadows från 2016. Carrack radar sedan upp låtar från sin karriär, som exempelvis Squeeze-stänkaren Tempted från 1981. Det blir en drygt en och en halv timmes resa i Carrack-land där saxofonisten Steve Breighton är Gud på sitt instrument.
Den jordnära och Sheffield-födde Carrack, alltid med hatt på huvudet, bjuder på en välkomponerad show vad gäller tempo, längd och låtval. Det blir en rad svängiga rocklåtar med tydliga rötter i 60-talets rock- och popmusik.
Det dröjer inte länge förrän han bakom de svarta och vita tangenterna bjuder på den oerhört vackra balladen Eyes of blue och mot slutet kommer även Living years och Over my shoulder som han gjorde på skiva tillsammans med Mike and the Mechanics 1988 respektive 1995.
Det slår mig att Living years nådde förstaplatsen på Billboard Hot 100 i mars för 30 år sedan. Bandet gör den i en fantastisk version. Låten skrevs av Mike Rutherford (Genesis) och B.A Robertson efter att de båda förlorat sina pappor. Paul Carrack, vars pappa gick bort när han var barn, gör den med stor inlevelse.
I wasn’t there that morning
When my Father passed away
I didn’t get to tell him
All the things I had to say
Ett av de bästa momenten under konserten är när Paul och hans son Jack Carrack tillsammans med en av musikerna, Andy Staves på bas, gör en akustiskt del av showen. Höjdpunkten är Jackie De Shannons When you walk in the room från 1963. Låten, som också är så förknippad med Carrack, river ner stora applåder i en gamla teaterbyggnaden. Det samma gäller när han river av klassiska How long? från tiden i gruppen Ace. Låten från 1974, gick upp till tredje plats på Billboard i maj 1975.
Extranumret och avslutningen blir en av de bästa soullåtar som har skrivits, Marvin Gaye´s What´s going on. Man ska inte ge sig på den om man inte heter Paul Carrack. Han gör den med stor trovärdighet. Under låten går han fram till publiken, sträcker ut sina händer och tackar för sig.
Tack, själv Paul! Vi kommer tillbaka!
Blommans musiknörderier 
Kommentera