Gruppen från Glasgow i Skottland hade sin storhetstid under 80-talet. De bildades 1978 inspirerade av bland annat Roxy Music och punkmusik. De blev ett rockband med breda ljudlandskap i samma genre som U2.
Simple Minds’rötter finns i punkgruppen Johnny and the self-abusers med gitarristen Charlie Burchill och sångaren Jim Kerr. 1978 bestod gruppen också av Tony Donald, elbas, Brian McGee, trummor och Mick McNeil, keyboard. Donald ersattes senare av Derek Forbes.
I början spelade gruppen covers och låtar från de punkgrupper de varit med i, men så småningom började gruppen göra egna låtar och spelade in demokassetter som de skickade in till skivbolagen.
Det var den engelska pop- och rocktidningen New musical express, NME, som uppmärksammade gruppen och en demoinspelning. Publiciteten ledde fram till att gruppen blev Skottlands hetaste grupp. Sångaren Jim Kerr uppmärksammmades av journalister som fastnade för sångarens ustrålning.
Simple Minds fick så småningom skivkontrakt. ”Life in a day” blev gruppens första singel och nådde Englandslistan våren 1979. Lp:n med samma namn fick ett blandat mottagande.
Gruppens tidiga skivor hade skiftande karaktär. Gruppens musik utvecklades åt det mer mörka, experimentella, melodiska, med skivor som ”Real to real”.
Senare blev Simple minds mer poporienterat när de bytte skivbolag 1981 vilket ledde fram till skivorna som på ”Sons and fascination” och ”Sister feelings call”. Gruppen fick tre hitlåtar i England, ”The American”, ”Love song” och Sweat in bullet”.
Men Brian McGee hoppade av och ersattes av Kenny Hyslop och sedan blommade gruppen ut och blev en världsgrupp med låtar som bland annat ”Promised you a miracle”, ”Glittering price” och ”Alive and kicking”.
Efter medlemsbyten släpptes en av gruppens mest kända och största skivor, ” A new gold dream”, som innehöll en rad hitlåtar. ”Once upon a time” blev en av gruppens mest framgångsrika skivor och nådde toppen i USA, men den fick också kritik för att vara för pompös och överambitiös. Liveskivan ”Live in the city of light” blev en milstolpe och slutet på en lång musikalisk era.
Låten ”Don’t you (forget about me)”, inspelad i USA med ny bassist, är filmmusik från filmen ”Breakfast club”. Singeln blev etta i USA och tillhör gruppens största.
I slutet av 80-talet blev Simple minds allt mer politisk i sin framtoning. Gruppen var en av många vid Live aid-galan 1985. Tre år senare var de en av många grupper som låg bakom hyllningen till frihetskämpen Nelson Mandela på hans 70-årsdag.
Gruppen skrev låten ”Mandela day” och släppte skivan ”Street fighting years”, från 1989, den första studioskivan på flera år och en av gruppens större framgångar.
I början av 90-talet hade två av medlemmarna lämnat gruppen och den bestod nu av enbart två av orginalmedlemmarna, Jim Kerr och Charlie Burrchill. Efter en politisk period skapades mer personliga texter.
Simple minds’ pompösa, keyboarddominerande musik förändrades med tiden och blev enklare och mer rakare i början av 90-talet- Men ”Let there be love” är helt i linje med det ”sound” gruppen gjort sig känd för.
Simple minds har fortsatta att göra skivor i olika skepnader under 90 och 2000-talet av skiftande kvalitet.
Blommans musiknörderier 