JAG HAR GJORT LISTOR TILL FÖRBANNELSE

Jag började spela in musik på kassettband sommaren 1974 – för 50 år sedan med andra ord. Det var sista året med Tio i top med Kaj Kindvall, som jag spelade in, programmet som sedan ersattes med Poporama. Då ställde jag en bandspelare framför en radio och satte på mikrofonen som fångade musiken genom ”luften”. Det blev förstås ingen bra inspelning.

Ett par år senare spelade jag in musik från radion på min pappas stereo, med en förstärkare som bar namnet Marantz 2225, en väldigt bra förstärkare på den tiden. Själv har jag en liknande från 70-talet, en 2220.

Mellan 1976 och 1995 spelade jag in hundratals band, som jag fortfarande har kvar. Radioprogram som Poporama, Rakt över disc, Lördagsbiten, Eldorado, Skivor i drivor, Rox, Rockdepartementet, Musikjournalen, Stjärnornas musik och andra finns inspelade, dock inte så många hela program, mest låtar där man, innan låten tog slut, försökte tona ner lite fint mot slutet för att inte programledarens prat skulle spelas in, ibland lyckades jag, men oftast inte. Idag hade det varit roligt att ha fler hela program, radioman som jag är.

Under jul- och nyårshelgerna i början av 80-talet spelade jag alltid in Årets bästa låtar på Poporama, från 1981 och några år framåt. Laddade alltid upp med kassettband innan jul. Märkena varierade under åren. Det var Sony, Maxell eller TDK. Det var en höjdpukt för mig när Kaj Kindvall presenterade de bästa låtarna under året som gått. Det fick jag inte missa helt enkelt.

Jag fick en del skivor som barn innan jag köpte egna när jag blev tonåring. Abbas Waterloo på singel efter vinsten i Brithton var en av de första som jag fick, av min pappa, och så fick jag och mina syskon skivor från USA. Min mammas moster i Los Angeles skickade då och då skivor, bland annat Elvis Pure gold och skivor med en rockartist som heter Bobby Whitlock, One of a kind och Rock your sox of från 1975. När jag blev lite äldre och gick i sexan eller sjuan köpte jag egna skivor, de första på postorder eller på Expert på torget i Falköping.

Så småningom började jag göra listor på de bästa låtarna. Jag har gjort listor till förbannelse sen 70-talet – och jag vet inte hur många blandband det blivit. Tyckte att det dessutom var kul att spela in till andra, kompisar inte minst.

Jag började intressera mig mer och mer för listor och sammanställningar av olika slag. Det intresserar mig än idag, fast ”blandbanden” görs på Spotify, som ”De 100 bästa låtarna” eller ”Rockhistoria 1954-1999” eller så. Men det är lika svårt nu som då, eller egentligen kanske lättare nu eftersom jag har mer kunskap om rockhistoria än jag hade när jag var tonåring.

Men en sak är säker, trots allt – allt är ju subjektivt, även om man någonstans inbillar sig att en hel del av låtarna väljs ut utifrån någon form av strävan efter objektivitet, men det är ju att ta sig själv på för stort allvar kanske. Då blir man ju en sån där förståsigpåare som man själv hatade när man var 20 🙂 Jag tänker bland annat på alla musikjournalister som sågade alla artister jag gillade som ung, oavsett vad de producerade.

När P3 nyligen presenterade världens 300 bästa låtar så fick listan genast hård kritik och blev hånad på sociala medier. Jag tillhör också dem som är kritisk. Och då är jag där igen känner jag, att vissa låtar på något sätt, rent objektivt, måste vara med på en sådan lista, som exempelvis Led Zeppelins Stairway to heaven (som ju inte är med på P3:s lista).

Men bedömning av musik är, som sagt, subjektiv och resultatet på en lista speglas förstås av underlaget och vilka som är med och röstar.

Man kan naturligtvis sätta upp mätbara kriterier, som om artisten sjunger rent eller/och om instrumenten är stämda eller om trummisen spelar i takt, men hur kul är det? Och rockmusik handlar ju inte om perfekt sång alltid. Musik är känslor och upplevelser på olika sätt. Rockmusiken har andra dimensioner än det tekniskt sett perfekta, även om det är underbart. Bob Dylan är en av de största rockpoeterna även om sången haltar. Lyssna förresten på Blood on the tracks, som är hans bästa. Det går ju tex inte jämföra hans sånginsatser med Gino Vannellis eller Paul Carracks if you know what I meen.

Rock och pop är ibland protest, ofta starka känslor, glädje och tårar. Rocklåtar är ibland på liv och död.

Så man kanske ska ta det här med listor med en nypa salt, men det är trots allt svårt att inte engagera sig med min bakgrund och ha åsikter.

Är då Robyns Dancing on my own, som kom etta på P3:s lista, världens bästa låt? Egentligen går det inte att svara på den frågan. Ja, jo, enligt P3:s underlag är den det. Men om du utkräver ett svar av mig så är svaret nej, även om jag uppskattar Robyn mycket, särskilt skivan Honey från 2018. Den är helt fantastisk.

Vilken är då den bästa låt som har gjorts?

Det kan bara du själv svara på, för den du väljer är ju den just du tycker allra mest om, som berör dig.

Men ska jag ge ett svar är det Stairway to heaven med Led Zeppelin eller Comfortably numb med Pink Floyd eller Purple Rain med Prince eller kanske Bridge over troubled water med Simon and Garfunkel….Ja du ser, det är inte lätt.

Det är i alla fall inte ABC med Anna Book.